Ingen kan som Christine Falkenland framkalla sådant obehag med så små medel. Kvinnan, berättaren utan namn i "Sfinx", börjar skicka brev till sin före detta mans nya fru och försöker berätta om sitt nuvarande liv samt förklara varför det gick så fel mellan henne och maken Felix. Till en början är berättelserna ganska vardagliga, men efter hand blir hennes brev mer och mer bittra och besatta. Kvinnan har verkligen inte släppt taget och gått vidare, snarare lever hon ohälsosamt nära sina minnen och känner ett begär efter den nya familjens liv. Inget verkligt hot finns egentligen, kvinnan gör ingenting direkt handgripligen, och ändå blir jag som läsare väldigt oroad. Jag tyckte att "Sfinx" var tankeväckande och väldigt vackert skriven. Jag tyckte mycket om Falkenlands formuleringar och att hennes språk liksom är så kroppsligt på något sätt, det hon skriver känns.