Lena Andersson ställer krav på sin läsare. Det går inte att strö läsa denna bok, utan den måste läsas med koncentration. Språket är fantastiskt vackert, men emellanåt väldigt svårt. Det kräver en hel del tankearbete att komma förbi vissa avsnitt. Huvudpersonen Ester blir lång upp över öronen förälskad i Hugo Rask. Till en början, så är känslorna ömsesidiga, men efter hand så svalnar Hugos. Ester kan inte se vad som händer. Hon tillåter sig inte att se det. Den enda negativa med boken är att jag har svårt att förstå denna "blindhet" från Esters sida. Är människan verkligen så oförnuftig ibland?