Ensam i Berlin ("Jeder stibt für sich allein") är skriven året efter krigsslutet i Tyskland, i ett rasande tempo av författaren på bara ett par veckor. Författaren levde själv som delvis förföljd under nazi-tiden, och boken bygger på många självupplevda händelser. Precis som en del andra böcker som kommit på senare år är boken ett dokument över tiden som var då, sedd ur den vanlige tyske medborgarens synvinkel. Den skildrar många olika personer, fokus skiftar mellan bokens två huvudpersoner och andra personer i deras närhet. De är alla olika, men gemensamt för dem alla är att någonstans inom dem lever rädslan. Rädslan för att bli påkommen någon handling man gjort som skulle kunna vara missgynnande för en själv, för ordningsmakten eller för det tredje riket. En kommissarie utrycker det så här: ”Man kan alltid pressa ur den man förhör någonting som den gjort som kan användas för en fällande dom”. Med andra ord så lever ingen säkert, inte ens den som arbetar inom statsapparaten. I inl